tacksamheten
pang på rödbetan.
för ett antal veckor sen låg jag i tv-soffan och
bläddrade bland kanalerna.
i brist på intressanta program blev det 'extreme home makeover'
yeeeah.
det var en pappa med sina 3 barn,
han jobbade i stort sett jämt och
hans fru hade gått bort i cancer om jag inte missminner mig.
nu var 'extreme home makeover' där och skulle fixa hans hus.
och som vanligt är det ju inte så att dom bara rustar upp det så
det är okej att bo där utan dom göra ju allting ett x-antal gånger bättre
än vad som igentligen behövs.
lyx om andra ord..
som vanligt står det hundra tals arbetare runt huset när familjen kommer
och ska få se sitt nu extrem lyxiga hus. framför huset står den stora lastbilen
och i sin ordning börjar alla skrika "move that bus".
bussen flyttar sig och familjen
rusar in och möter sitt nu mycket lyxiga men
dock välförtjänt fina hem.
och självklart [dom har väl inget val?] börjar
pappan i huset gråta. jätte mycket.
och till och med barnen snyftar lite, antagligen för att pappa göra det..
han känner sådan ofantlig tacksamhet.
han hade aldrig orkat eller ens kunnat fixa hela huset själv.
ävan om han bara skulle fixat till det lite grann.
snickare hade han antagligen inte haft råd med då han som
ensam inkomsttagare ska försörja tre barn..
det som slog mig när jag såg detta,
kanske ni inte tycker hänger ihop på något sätt,
men då får ni leva med det.
jo..
är det inte precis den här tacksamheten vi borde känna
just i det ögonblick då vi inser att jesus dog verkligen på korset
för mig. han gjorde det verkligen för min skull.
precis som 3-barns pappan kände sådan ofantlig tacksamhet till
de som hjälpt till att fixa hans hus.
tänkvärt onödigt knasigt
ta det som du vill!
bless /malin
